Ny här? Läs Krimfalls Exempelfall...

Reijo 14, mördad med över 100 knivhugg

Västra Götaland
 - onsdag 7 april 1976 ( 41 år 7 månader 16 dagar )

Det var kväll, onsdagen den 7:e April 1976 i Viskafors, strax utanför Borås.

Mamman till 14-åriga Reijo Daag var orolig över att hennes son inte kommit hem än. Reijo hade cyklat iväg till sin vän, en 16-årig kille, som ringde ett par timmar senare och frågade efter Reijo, och hävdat inte kommit tillbaka.

Dagen efter, den 8:e April, så anmäldes 14-årige Reijo försvunnen av föräldrarna, och den 9:e April så fann en kvinna som var ute och rastade sin hund, Reijos kropp.

Det polisen och rättsläkaren fick se var att Reijos fått över 100 knivhugg av sin mördare. Reijos 16-åriga vän togs in på förhör och häktades senare, men kom att släppas framöver, då det inte gick att bevisa något, åtal och rättegång uteblev.

Familjen Daag

Den 27 december 1961 föddes Reijo. Hans mamma Airi var 21 år och ensamstående. I december 1966 gifte Airi sig med Lennart Daag. De bodde i stadsdelen Norrby, i Borås. 1972 flyttade föräldrar Airi och Lennart Daag till Viskafors med deras nyfödda dotter Jeanette och sonen Reijo, som började i skolan på Kinnarumsskolan. De bodde i ett nybyggt hus på Lars väg i Viskafors, ca 1,5 mil utanför Borås.

Senare började Reijo högstadiet. Han var lång och mörk, hjälpsam, glad, go, snäll, charmig och populär. På fritiden spelade Reijo fotboll och cyklade ofta till IOGT-NTO-gården i Ryboholm och träffade kompisar. Han hade många vänner, och hans bäst vän Ingemar var två äldre.

Pappa Lennart jobbade på sjön och var borta i längre perioder. Reijo hade fått följa med sin far på en resa till USA, när han var 13 år, och klarat sig bra med sin engelska. Där köpte han sina allra första riktiga jeans.

Försvinnandet 7 april

Det var onsdag och Reijo skulle träffade bästa kompisen Ingemar, 16 år, efter skolan. Han skulle komma hem i tid, lovade han sin mamma. Reijo var alltid hemma senast kl 21.00. Han sa till sin mamma: -“Jag kommer snart, eftersom pappa inte är hemma heller”. 

Pappan var hemma från sjön. Men just denna dag var han i Göteborg på kurs, då de skulle ta bort telegrafisterna på båtarna, och de skulle ta över en del av de kommunikationsarbetena.

Tiden gick och klockan visade snart 21.30. Reijo hade inte kommit hem än. Mamma Airi tänkte direkt att något inte stod rätt till. Han var aldrig sen, så vid 21.30 tidern ringde hon polisen första gången, och berättade om situationen. Polisen svarade, att det är så tonåringar gör i den åldern, dom brukar försvinna, och att hon inte behövde vara orolig. Hon fortsatte och vänta, men Reijo kom inte hem.

Andra gången Airi ringde polisen var vid 22.00. De bad henne vänta till nästa morgon. Timmarna gick och Reijo syntes inte till. Airi var ensam hemma med den fyraåriga dottern, och kunde inte lämna henne ensam för att ge sig ut och leta. Det fanns inga mobiltelefoner, så hon kunde inte ringa sin man Lennart, som var i Göteborg. Kvällen blev till natt och Reijo kom inte hem.

Torsdagen 8 april

När det blev torsdagmorgon och Reijo fortfarande inte kommit hem, så kunde inte Airi åka till jobbet. Hon ringde och pratade med arbetskamraten Maj, och förklarade situationen. Arbetskamraten lovade höra av sig under dagen för att uppdatera sig om läget. Airi gick ut med hunden och lämnade dottern Jeanette på dagis, innan polisen kom hem till huset.

När arbetskamraten ringde på eftermiddagen, hade Reijo fortfarande inte kommit hem. Airi berättade att hon skulle få sällskap på eftermiddagen. Reijos bästa vän Ingemar hade hört av sig och lovat att titta in.  Även Maj lovade att komma över till kvällen.

Kompisen Ingemar kom över till Airi. Han tyckte inte, att hon skulle behöva vara ensam. Ingemar tröstade Airi och läste sagor för dottern Jeanette. Familjen Daags hund betedde sig konstigt. Hunden brukade vara glad åt alla som kom, men hunden bara nosade och nosade på Ingemar, så Airi försökte mota bort hunden, och tills slut fick hon in hunden in i ett annat rum.

Ute och letade

Pappan Lennart ringde hem. Han hörde på Airi, att allt inte var som det skulle, och frågade om allt var bra. Hon svarade, att det hade hänt nått hemskt. Han fick veta, att Reijo inte kommit hem och att han var försvunnen. Under tiden han skyndade sig hem från Göteborg, så var polisen redan inkopplad i försvinnandet.

Men han ville själv åka ut och leta med bilen. Lennart ringde och frågade om Ingemar ville följa med ut och leta efter Reijo. Det var ju ändå han, som var den som sist sett Reijo i livet den kvällen. Kompisen följde med Lennart i bilen.

De var bl a till ungdomsgården och åkte in till Borås och åkte runt lite överallt, innan de sen gick in till polisstationen. Lennart märkte, att Reijos kompis inte tittade runt omkring när de var ute och åkte, och upplevde att han var i sina egna tankar.

Skolkompisarna fick veta att Reijo var försvunnen. Och tidningarna hade börjat skriva om Reijos försvinnande.

På kvällen skulle Reijo gått på en återträff för klasskompisarna från mellanstadiet från Kinnarumsskolan, hos en klasskompis, och han skulle ha med sig 5 kr då. Men Reijo kom aldrig dit.

Rykten och spekulationer

Det började gå rykten om att någon hade sett en blå Amazon, att Reijo hade hoppat in i en bil och någon hade plockat upp honom. Han hade setts nära Konsum vid 17.45-tiden. Spekulationerna flödade om vem det kunde varit, om Reijo kände honom, och vart han skulle åkt. Det blev mycket prat i det lilla samhället. Men ingen hade sett honom. Ingen visste något. Reijo var helt uppslukad av jorden.

Pappan misstänkte, att Reijo kanske gett sig ut på sjön, då han tidigare hade pratat om att han också ville göra det, precis som hans far. Eller kanske tagit sig till Göteborg, man visste ju aldrig med tonåringar, menade Lennart på.

Reijo hittas – 9 april

Polisen intensifierade spaningarna när de fick veta att Reijo fortfarande var försvunnen. Polisen genomför dörrknackningar, alla förhördes, lärare, skolkamrater, grannar, vänner.

Misstankarna vände sig ganska snart till Reijos kompis Ingemar Sjöblom. Han hämtades från skolan till förhör. Det var han som sist sett Reijo vid liv på onsdagskvällen. Killen var lite “lustig”, tyckte polisen.

Vid 13-tiden var det en ung 20-årig kvinna som var ute och gick med familjens hund. Hon hade först sett en cykel liggandes vid vägen. Längre in på skogsvägen hittade hon sedan även Reijos döda kropp. Efter upptäckten rusade hon hem till Ryboholm igen, och ringde till polisen, då det på den tiden inte fanns mobiltelefoner.

Föräldrarna får beskedet

Polisen ringde senare på fredag eftermiddagen och meddelade föräldrarna Daag, att de hade nått att berätta och sa, att de snart skulle komma till deras villa. De kom in i huset, och berättade att Reijo hade hittats död på en skogsväg, inte långt ifrån deras hem, hans cykel hade legat vid sidan av vägen. Det hade varit ett vansinnigt brutalt mord med massor av knivhugg. Mamma Airi skrek rakt ut.

Senare kom Airis bror från Göteborg. Han hade förstått direkt att det var Reijo de hade hittat, när nyheterna hade meddelat, att en kropp hade hittats på en skogsväg i Viskafors.

Skolkompisarna fick det hemska beskedet, de kunde inte riktigt ta in att Reijo var död, mördad, och att han aldrig mer skulle komma till skolan mer.

Polis på platsen

Polisen som först kom till brottsplatsen, såg att det inte var någon tvekan om att det var ett mord som hade begåtts. Den stackars pojken hade blivit anfallen av någon som hade haft nån slags besinningslöst raseri. De fick se nått så hemsk, så hemskt att det svårt att in, att se den stackars pojken vara så svårt knivskuren. Polisen kunde inte förstå hur någon kunnat hugga så många gånger. Det måste tagit lång tid, ork och kraft för att genomför något sånt. Det måste varit någon med massor av raseri, som fick ur sig sin fruktansvärda vrede på detta viset. Polisen tyckte det var anmärkningsvärt, någon gång borde gärningsmannen ha besinnat sig och undrat vad han höll på med.

På Reijos cykel som låg ner vid vägkanten, ca 100 meter från kroppen, var cykelstödet utfälld.

Poliser, kriminalpoliser och polistekniker var på plats. Även länsåklagaren Sven Styring tillkallades för att se brottsplatsen. Det hade inte funnit många liknande brott i Sverige av denna dimensionen.

Vid 18-tiden fördes kroppen till rättsläkarstationen i Göteborg för obduktion. Rättsläkaren kunde konstatera, att mer än 100 knivstick hade utdelats i Reijos kropp. Föräldrarna blev riktigt chockade när de fick veta, att det deras son mördats med mer än 100 knivhugg. Vansinnesdåd, sa fadern. Någon med ett vansinnesraseri hade gjort detta.

Häktades

När paret Daag fick höra att de tagit in kompisen till deras son, så kunde dom inte tro på att Reijos bästa vän skulle vara gärningsmannen. Varför skulle han ha mördat sin bäste vän?

Den 14 april lämnade länsåklagaren Steb Styring in häktningsframställan för Ingemar vid Borås tingsrätt. Den 20 april häktades Ingemar efter en fem timmar lång tingsrättsförhandling. Ingemar anhölls vid ett s k “skrivbordsgripande”. Det var första gången en så ung person häktades mot sitt nekande. Det var en sensation, eftersom han var så ung, bara 16 år.

Den 3 maj begärde åklagare Styring förlängd häktning bl a pga att han ännu inte fått obduktionsprotokollet.

Ingemar berättade själv i förhören, om kvällen när Reijo försvann. Han och Reijo var tillsammans den kvällen. De skulle elda skräp, men Reijo tyckte han hade för fina kläder för det, så han ville cykla hem och byta. Klockan var 18.15 när de skildes åt. Medan han åkte hem, så läste Ingemar läxor hemma. Men Reijo kom inte tillbaka.

Polisen var ändå övertygade om, att de hittat rätt gärningsman. De höll förhör med den misstänkte gärningsmannen, innan de tog in en mer erfaren förhörsledare, lite mer fadersgestalt, som också provade att förhöra honom. Men det hjälpte inte. Förhören var ganska tuffa, och den unge mannen var inte van vid sånt, men ändå stod han emot. Trots många förhör så gick det inte att “komma in på livet” på honom. Ibland satt det en ensam förhörsledare med misstänkte gärningsmannen, ibland två och ibland tre stycken. Han nekade hela tiden. Häktningsförhandlingarna, var det längsta som någonsin hållits i tingsrätten i Borås.

Släpptes

Ingemar släpptes efter 29 dagar, den 10 maj, då det inte blev någon rättegång. Länsåklagaren tog inte ärendet vidare till åtal. För mamma Airi kom det som en chock, när hon fick höra nyheten på radion när de satt i bilen. Ingen hade hört av sig och berättat för dem att det skulle ske. Hon skrek rakt ut.

Misstänkte kompisen

Det ryktades om att kompisen Ingemar var homosexuell, och att han varit kär i Reijo. Att det skulle funnits en svartsjuka till Reijo, som var intresserad av tjejer och populär hos tjejerna i skolan. Det enorma våldet mot Reijos kropp kunde tyda på ett brott i affekt.

Tjejerna i skolan tyckte att Reijos kompis var underlig. Även killarna tyckte det och sa ibland till Reijo, att han hade en “bögkompis”. Ingemar umgicks bara med tjejer, förutom Reijo. Han var väldigt fåfäng, noga med håret, och ryktena sa att han sov med papiljotter i håret. Han var feminin, gick och klädde sig väldigt “kvinnligt”, målade naglarna och sminkade sig.

Lärarna tyckte Ingemar var välartad, jättetrevlig och duktig i skolan, och kunde inte tro på att polisen tagit in rätt kille, det var helt otänkbart. De trodde polisen var fel ute och att Ingemar inte kunde ha mördat sin kompis Reijo.

Indicier

Polisen hittade en kniv hemma hos Ingemar, den var rengjord, men det fanns rester av blod på skaftet. Kläderna som vittnen sett att han hade haft på sig den kvällen Reijo försvann, var nytvättade. Han saknade alibi för minst en timme under mordkvällen. Vittnen hade även sett cyklar stå på skogsvägen samma kväll, som Reijo försvann, och där hans kropp och cykel senare hittades. Dock var det inga bindande bevis, bara indicier.

Det var Ingemar själv som hade berättat om den blåa Amazonen vid Konsum, och att någon i bilen hade ropat på Reijo. Det var ingen annan som hade sett bilen, men Ingemar erkände ingenting, utan höll fast vid sin historia vid förhören.

Tiden efter mordet 

Föräldrarna visste inte hur de skulle orka vidare. Grannen kom in ibland och hämtade dottern Jeanette, så familjen skulle få lite lugn och ro. Mamma Airi satt och grät mest hela tiden.

Tidningarna skrev de första dagarna: “Sexbrott kan inte uteslutas”. Men det fanns ingenting som pekade på det, enligt polisen. Det fanns bilder från mordplatsen i tidningarna, där Reijos cykel låg kvar vid den lilla skogsvägen, som var spärrad med en bom, så inga bilar kunde kört in där. Polisen hade inte heller hittat några bilspår på skogsvägen.

Chock och förstämning rådde i Viskafors, och alla pratade om det bestialiska knivmordet. Ingen förstod vad Reijo gjort på den lilla skogsvägen.

Det fanns bara en polisutredning, ingen dom, och mördaren gick fortfarande lös.
Utredningen stannade av, det fanns inga andra misstänkta. Förhörsledaren Kjell Evertsson berättade, att det inte fanns inga andra spår eller signaler, om att det kunde varit någon annan än just 16-åringen.

Den 23 april begravdes Reijo. Det kom närmare 300 personer till begravningen, många ungdomar. Det var fullsatt i Kinnarums kyrka. Lärare från Viskaforsskolan bar kistan. Skolkamraterna grät så det ekade i hela kyrkan. Konfirmationsprästen höll i gudstjänsten.

Dna-teknik och misstag

Det fanns de mystiska omständigheterna runt Ingemar, såsom kniven, de nytvättade kläderna, de vittnen som sett honom på kvällen, och avsaknaden av alibi, som han saknade för minst en timme den kvällen. DNA-tekniken hade inte utvecklas tillräckligt långt på 70-talet, så man kunde inte annat än se om blodgruppen, som fanns på kniven var samma som Reijos. Men det är många som har samma blodgrupp. Likaså kläderna, även om de var tvättade, så hade de ändå inte några bindande bevis.

Övriggt begicks det stora fel från polisens sida. De gjorde misstag och slarvade bort saker. Ett av dessa fel var tex kniven som skickades iväg. Det blev något fel mellan tekniker och laboratorium. Den blev liggandes för länge för att kunna undersökas på rätt sätt. Samma misstag gällde de nytvättade kläderna. Med dagens teknik hade det varit enkelt att få ett bevis genom DNA-undersökningar.

Slutet av skolan

Socialtjänsten erbjöd Ingemar och hans föräldrar, att de kunde få åka bort ett tag på socialens bekostnad. Men de tackade nej. Ingemar ville komma tillbaka till skolan så fort som möjligt. Han hade ju suttit häktad en längre tid, och det var bara 3-4 veckor kvar av skolterminen, innan sommarlovet skulle börja.

Lärarna sa till Ingemars klasskompisar, att de skulle vara som vanligt mot honom när han kom tillbaka till skolan, då han var oskyldig. Ingemar fick stöttning av fyra tjejkompisar, som var tillsammans med honom på rasterna. Innerst inne visste alla, att det måste varit han som mördat Reijo, men polisen hade släppt ut honom och var då oskyldig i lagens mening.

Veckorna gick och Ingemar slutade nian och lämnade Viskaforsskolan för gott. Sommarlovet började.

Reijos föräldrar fick ingen hjälp, ingen beredskap, inget stöd, ingen krishjälp, ingenting från samhället när deras son mördades, de fick själva söka hjälp. De fick inte hjälp att skicka in papper på Reijos försäkring, de tänkte inte själva på det, så de miste den ersättningen som de skulle haft rätt till.

Erkännandet – Ord mot ord

Under hösten ringde Ingemar till Reijos mamma Airi, och ville att hon ska komma ensam hem till honom. Om hon skulle hon ta med maken Lennart, så skulle han inte släppa in honom. Airi ringde till polisen, hon ville ha en mikrofon eller något, att spela in det han hade att säga. Hon fick inget, utan bara rådet att inte åka dit. Men inget kunde stoppa henne, hon ville höra vad han hade att säga, eftersom han hade ringt efter henne.

Jeanette lämnades hos grannen, medan Lennart körde Airi hem till Ingemar. Lennart stannade ute, men kunde se dem genom fönstret.

När hon kom in till sonens kompis, gick Ingemar genom hennes kläder, mössa och handväska efter dolda mikrofoner. När det var klart, så satte han på en skiva och spelade musik på hög volym. Sen sa han, att han aldrig kommer att erkänna det för polisen, sina föräldrar eller släkten. Men han sade, att han hade gjort det, men aldrig varför.

– “Jag följer med dig till polisen”, sa Airi.
– “Nej”. Det blev ett blankt nej, från Ingemar.

Efter mötet åkte Airi direkt till polisen och berättade vad han sagt. Ingemar häktades på nytt. Hans svar var att det var den mördades mamma som kom med lögner. Åklagaren hade inget nytt att komma med, det fanns inte någon ny bevisning. Åklagaren försökte få honom, att säga något. Men han sa bara, att Airi ljög. Han menade på att det inte hänt, av det Airi påstod. Ingemar fortsatte att vara hård.

Åklagaren sa: -“Kan du titta Airi i ögonen och säga att hon ljuger”. Han tittade bort, och svalde. Sen stirrade han stenhårt in i ögonen på Airi och sa argt: -“Du ljuger”.

-“Hur kändes det, när han sa så”, frågade Borås Tidningens reporter när hon intervjuade Airi i deras Dokumentärpodd om Reijo.
-“Det kändes precis som om jag dog alltså”, svarade Airi. “Nu är det jag som sitter här och ljuger”.

Ord stod mot ord. Så han släpptes igen. Utredningen blev nedlagd 1977, polisen kom inte vidare.

Ingemar flyttade från Viskafors, och började på gymnasium i Borås.

Familjen Daag orkade inte bo kvar i Viskafors, det blev för tungt, att bo nära stället Reijo mördades på, och nära den misstänkte mördaren och hans föräldrar, så de flyttade in till Borås.

Preskiberat

Brottet preskriberades 7 april 2001 och ingen kan dömas för gärningen längre. Mördaren kan ange sig själv, utan att något händer.
Inte mer än, att Reijos föräldrar får ett erkännande, visshet, lugn, och en inre frid, polisen får ett mord uppklarat och, att folk får veta vem det var.

När Sten Styring gick i pension avslöjade han sin stora ånger, när han på frågan om det fanns något han ångrat under sin karriär, svarade:
 ”Jag ångrar att jag inte gick upp i rätten med den misstänkte 16-åringen.”

Misstänkte mördarens könsbyte

Reijos kompis Karl Ingemar Sjöblom, den tidigare misstänkta gärningsmannen, bytte kön på 80-talet, och lever idag som kvinna, vid förnamnet Cathrine.

2017

Efter 41 år sedan Reijo brutalt mördades, går mördaren fortfarande fri. Föräldrarna tänker på sin döda son varje dag, varje kväll när de går och lägger sig.
Tårarna har tagit slut. De åker ofta till kyrkogården och sätter blommor och tänder ljus på Reijos grav. Airi känner sig skyldig till att Reijo är borta.

Förundersökningshandlingarna från 1976, som visar polisens all information som de gjorde i utredningen, har arkiverats, men ingen har haft möjlighet, att få ut dessa och läsa dom, då de är sekretessbelagda.
Idag finns handlingarna sparade i Landsarkivet i Göteborg. Brottet är preskriberat, så från polisens håll, så finns det ingen anledning till sekretess.
Men Riksarkivets tycker, att det är så känsliga uppgifter, så de borde förbli hemliga.

Journalister från Borås tidning (BT) Dokumentär provade, att få ut handlingarna från myndigheterna. Men fick avslag, det stod bl a i avslaget att, “Åtal väcktes inte och fallet är fortfarande ouppklarat. Innehållet är av starkt integritetskänslig karaktär i synnerhet för den misstänkte, men även för de anhöriga liksom för de övriga i ärendet förekommande personer”. BT överklagade ärendet. Kammarrätten gav BT rätt, åtminstone delvis.

3+
Läs mer
Ungefärlig lästid: 19 minuter, 2 sekunder

Fallet är skapat och påbörjat, men vi anser att det inte är tillräckligt fullständigt - Vi arbetar för att färdigställa fallet.

Karta:

Kinnarumma kyrka, Sverige

Borås, Sverige

Länkar:

Teorier:

Tyvärr finns det inte en teori om Reijo 14, mördad med över 100 knivhugg.

Skriv en egen teori ⌄
Du är inte inloggad och kan därför inte skriva en teori i beta-versionen.

Kommentera

Be the First to Comment!

Notify of
avatar
wpDiscuz
Dela

Dela

Dela sidan med dina vänner!

Hoppa till verktygsfältet
Creeper